Bestigningen av vulkanen Rinjani (utan bilder pga dåligt internet)

I förrgår besteg alltså tre av oss vulkanen Rinjani här på Lombok och det var verkligen en upplevelse som är svår att beskriva med ord. Efter en natt i ett svettigt rum blev vi hämtade kl 03.30 och åkte sedan en bilresa i två timmar upp mot berget, vägen var guppig och gjorde två av oss så åksjuka att vi fick stanna bilen.
När vi var framme vid starten fick vi en bananpannkaka och te och sen slog ihop oss med ca 7 personer från olika länder och sedan påbörjades vår 7 timmar långa vandring. Vi hade tänkt oss att det skulle bli jobbigt men det där var verkligen det mest fysiskt påfrestande vi alla tre gjort i hela vårt liv, hjärtat bultade och det fanns inte en enda centimeter av kroppen som inte var blöt av svett. Vi åt lunch på 1700 meters höjd bland apor och vildhundar och slog sedan läger några hundra meter upp. Precis när vi kommit fram började det spöregna och alla satt under presenningar och frös så mycket att vi alla kurade ihop oss, trots att vi bara känt varandra i några timmar.
På kvällen fick vi beskåda en magisk solnedgång och sen gick vi alla och lade oss kl 20.
Natten var en utmaning för sig, vildhundarna ylade runt om oss, marken var obekväm och temperaturen låg på 5 grader vilket ledde till att vi skakade av köld. Vi vaknade strax innan kl 6 av att våra guider lyste på tältet med ficklampor och sen började vi vår allra sista resa upp mot kratern. Återigen blev två av oss illamående, troligtvis på grund av att vi inte ätit frukost, och de sista metrarna var så tunga att gå att vi var tvungna att vila var tionde sekund. När vi äntligen tagit oss upp över kanten fick vi se solen stiga upp över vulkanen, en utsikt som både var svår att fota och för mäktig att ta in.
 
Efter att vi ätit lite frukost och packat ihop våra tält så började vi ta oss ner för berget igen. Nedgången var mycket lättare både fysiskt och psykiskt och vi kunde till och med prata med varandra - en sak som var helt omöjlig på väg upp. Vi stannade för lunch och på eftermiddagen nådde vi plan mark igen. Vi hade hunnit bli som en liten familj vid den här tidpunkten så det kändes faktiskt lite tråkigt att säga hejdå till allihopa.
 
Hela upplevelsen var svår att summera i ett enda ord och det var minst sagt ett par händelserika dygn; vi hann med att få feber, sår, vattenblådor, onda knän, kräkningar, vrickade fötter och skakande lårmuskler. Att se utsikten var verkligen magiskt men vi alla tyckte att det största känslan var att ta sig ner igen och inse att vi alla faktiskt klarade det.
 
1 Mamma:

skriven

Mycket bra för självkänslan och självinsikten även för den höna som stannade kvar. Jag tror att ni alla växt som människor (klychigt? Ja! Men så sant!)

2 Mormor Britt:

skriven

Bra jobbat och det var ett klokt val av hönan som stannade kvar och som inte riskerade sin hälsa.
Kram på er alla fyra :)

Kommentera här: